.
När jag kommer in genom dörren känner jag hur min glasbubbla av lycka obarmhärtigt krossas.
Den tryckande tystnaden i lägenheten går inte att ta miste på. Något är fel. Innerst inne vet jag vad det är, jag har vetat det länge. Men jag låser den förbjudna tanken ute, jag vill inte se.
Plötsligt slår det mej, med full kraft i solarplexus. Jag klarar inte det här.
Jag kryper ihop till en liten dummtuss på golvet och gråter.
Jag gråter tills luften i mig tar slut, tills det inte finns några tårar kvar, orörlig och ljudlös förtsätter jag skrika mig hes inombords.
Det här kommer aldrig gå vägen..
/s
Kommentarer
Trackback
